Idag, liksom alla andra dagar har jag lyckats att göra något oerhört klumpigt.. Balansen har ju aldrig riktigt funnits där, det finns liksom en anledning till varför familjen kallar mig för klumpadumpa. Klumpighet skulle jag vilja påstå är en form av handikapp. Jag har alltid varit klupig och jag har alltid blåmärken på låren och rumpan av någon konstig anledning. Saken är den att jag aldrig kommer ihåg varför jag har blåmärkena. Så kommer vi till själva incidenten... Jag drog på mig mina älskade gummistövlar och gav mig ut för att promenera Ellen, tänkte kolla till lokstallet samtidigt. Brukar nämligen göra det någon gång om dagen. Så, väl framme så tänkte jag att jag skulle titta hur det hade gått med fönsterfogningen, det såg bra ut förresten. På vägen dit så valde jag att gå på den sidan om vändskivan där alla spåren in i stallet är, naturligtvis, hade jag varit lite smart så hade jag gått på andra sidan. Tar i alla fall två steg och slår en vända. Helt såphalt! Så, där sitter jag på marken och slog i rumpan ännu en gång, det roliga var att Ellen stod och tittade på mig precis som om jag vore absolut tokig.. Men man tycker ju att hon borde ha lärt sig att jag brukar trilla eller snubbla, inte se så jäkla förvånad ut varje gång.. Upp kom jag i alla fall och gick sedan brevid.. Kommer få ett rikigt stort blåmärke där bak känner jag.
Tänk att jag alltid ska lyckas så bra? Det är väl fantastiskt! Det lustiga är att detta inte är första gången jag klantar mig och går på slipers när de är blöta.. Att jag aldrig lär mig? Jag har nog problem med inlärningen också... Suck!
Dagen idag blir det nog lite skolarbete om jag får ork och lust. Känns som en ganska bra dag trots allt! Det är roligt när det inte gör så ont längre så kan man skratta åt sin klumpighet..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar