Det känns på något sätt som att gårdagen var den bästa dagen hittills i min utbildning. Vi påbörjade det projektarbetet som ska avsluta kulturvårdskursen som vi läser nu. Att utvärdera konsumbutiken som låg i Bläse förr, att utvärdera utställningen på museet är otroligt roligt! Särskilt för mig eftersom min farmor arbetade där som ung.
För mig har Bläse alltid varit en plats där jag kan känna ro, ett ställe där jag har lekt som barn och få växa som människa.
Det var otroligt kul och givande igår men samtidigt så var det på sätt och vis en påfrestning. Det var så fruktansvärt jobbigt att åka därifrån.
Jag åkte till farfars grav och satte blommor där. Min underbara farfar. Min farfar som alltid sa att jag kunde om jag ville. Att jag är fin som jag är, att alla människor är fina om de vill. Min fina farfar.
Alltid saknad, alltid älskad.
Under hjärtat ligger farfar.
Innan farfars namn kommit upp på stenen.
I morgon blir det egenstudier i form av Bläsesökningar och möjligtvis essäskrivning om jag känner mig manad till det. Dagen idag har nämligen spenderats på biblioteket med näsan i böcker.
Funderar över att faktiskt gå och lägga mig. Det är ju trots allt ganska skönt att sova.
Jag läser mycket om det som händer i världen när det gäller utrotningshotade djur. Att nästan aldrig läsa goda nyheter är ganska nedslående faktiskt. Man läser siffror som säger att det dör genomsnittligen två noshörningar om dagen för att folk vill åt deras horn, elefanterna som dör som flugor för att fattiga människor vill skaffa sig en inkomst på de värnlösa djuren.
Det finns människor som ifrågasätter varför vi vill bevara den biologiska mångfalden. Låt mig bara säga att när man ställer en sådan fråga så känns det för mig som att man idiotförklarar sig själv. En mer korkad fråga kan man inte ställa. Jag känner personligen att det finns många anledningar till att bevara mångfalden som är kan kännas lite flummiga men bara det argumentet som säger att vi ska värna om allt levande räcker för mig och borde räcka för alla egentligen.
Jag förstår varför människorna i tredje världen jagar dessa stackars djuren. De har det inte så bra ställt och vi kan bara försöka förstå hur det är att leva så fattigt. Vi som bor i Sverige där staten skänker oss bidrag för både det ena och det andra, det får inte de. Att dessa människor då vill skaffa sig pengar fort är ganska lätt att förstå. Jag säger inte att jag tycker att det är rätt, det de gör. Men jag säger att vi nog inte förstår hur de tänker och känner.
De flesta av oss tycker att det är fruktansvärt, att vi tycker människorna är hjärtlösa. Men de har kanske också en familj, en fru och nio barn som de inte kan försörja. Så tjuvskyttarna är kanske inte så hjärtlösa som de verkar. Men det är fel att döda djur på det viset!
Missförstå mig rätt.. Det är fel att döda djuren men dessa människor kanske inte vet bättre eller känner sig nödtvunga att göra det för att överleva. Jag rättfärdigar ingen.
Jag studerar ju nu så det är ganska knapert i kassan, hade jag haft arbete så hade jag lätt blivit fadder. Det kostar mellan hundra och tvåhundra kronor i månaden. Pengar som vi lägger på en tröja eller kanske äter ute för någon gång i månaden. Vi kan göra skillnad om vi vill. Allt handlar bara om prioriteringar.
Jag kände att skänka pengar just nu för mig inte passade så bra. Men det går att göra skillnad på andra sätt. Skriva på namnlistor eller helt enkelt uppmärksamma människor om problemen som finns.
Fyra minuter, ta er den tiden. Fråga er själva om ni verkligen inte har möjlighet att göra skillnad.
Jag vet inte vad ni känner men jag känner att mitt liv är så litet jämfört med allt som händer. Jag lever mitt liv och är helt uppe i skola och allt men vad i hela friden spelar det för roll för världen. Det känns som att det händer viktigare saker. Här går jag och ojjar mig för regn och att Visbys backar är jobbiga att gå i varje dag men vad sjutton är det att gnälla över?
Nä, detta har fått mig att fundera. Jag hoppas att andra också får sig en liten funderare.
Morgonen började otroligt tidigt idag. Man blir lätt van vid att börja runt nio varje morgon, idag började vi åtta. De sextio minutrarna gör mycket faktiskt.
Vi hade introduktion till det projektarbete som ska få avsluta kursen "Kulturvår i dagens samhälle". Vi ska hjälpa region Gotland att ta fram ett kulturmiljövårdsprogram. Jag känner mig jättepeppad på att få sätta igång ordentligt, vi ska utvärdera om Bläse kalkbruk är en kulturmiljö som vi vill bevara.
Bläse är ju den plats där jag spenderat väldigt många av mina somrar. En helt fantastisk plats där man känner historiens andetag som en kittling mot kinden. En plats som för mig är starkt förknippad med frid och glädje.
Igår hade vi strålande sol, idag hällregnar det. Jag tycker om regn. Jag tycker om väder i alla dess olika former. Det enda väderfenomen jag inte är bekväm med är slask.
Människor har så mycket emot regn, det som betyder så mycket för oss människor och djur. Jag tycker att regn är vackert!
Nu ska jag läsa lite litteratur på Bläseprojektet. Något jag gör med glädje.
Vi var på rundvandring här i Visby för några veckor sedan. En rundvandring med Stefan Haase där han berättade om olika byggnader och vad som är specifikt i byggnadsväg under olika årtionden och århundraden. Det var otroligt lärorikt och väldigt roligt.
Han sa att man kan titta in hos folk för att kunna få ett hum om när huset är byggt, då pratar vi om hur tjocka väggar huset har, om det är högt till tak och storleken på fönster. Han sa till och med till oss att göra det, just titta in hos folk. För att få reda på intressanta saker.
Så när jag går samma väg till och från skolan varje dag så har jag ju tittat in i husen. Många har någon form av insynsskydd och det kan man ju förstå. Men i ett medeltidshus som jag alltid promenerar förbi så bor det en schäfer.
Jag gick till skolan en morgon och tittar in i detta otroligt vackra hus och i den smakfullt inredda lägenheten, så möter två mörka små snälla ögon mina. Jag stod på trottoaren som ett fån och glodde in i någonannans lägenhet. Men jag säger bara det, vilken fin hund. Självklart så suger det till i min mage av saknad efter min egna lilla luddiga vän med stora öron och små mörka snälla ögon.
Efter att jag nu i veckor har hälsat på hunden genom rutan två gånger om dagen så känns det lite som att jag känner den. Den är så duktig för den lyfter alltid på huvudet men den säger inte ett ljud. Tänk om min pratkvarn kunde vara lika väluppfostrad. Men så jag saknar henne.
Idag hade vi föreläsning om "vad vi samlar på museer idag". Det var faktiskt ganska intressant att få veta lite mer om det. Att det här programet som kallas för SAMDOK samlar in saker idag för kommande generationer.
Museer som samlar in information om fenomenet fredagsmys till exempel för att kunna göra utställningar med det i framtiden. Att man kan gå in på museets hemsida för att skriva ner hur man själv firar fredagsmys.
Sen tog jag en promenad genom denna soliga stad. Det är otroligt vackert här!
Funderar på att gå ut och fotografera sen men vi får väl se. Har haft en förkylning i kroppen ett tag och känner mig sådär halvkrasslig mest hela tiden. Det tar på krafterna. Dessutom så måste jag tillägga att backarna här i stan inte är att leka med..
Funderar över livet, hur det var. Funderar över hur mycket som har förändrats. Här sitter jag i en lägenhet från sjuttonhundratalet i Visby innerstad. Funderar över ångesten som högskolan ger mig.
Livet har på många vis varit otroligt utmanande sen jag skrev förra gången. Att ta studenten är ju något alla längtar efter men det innebär också att kasta sig ut i livet med förbundna ögon. Jag gillar inte det, jag vill ha koll på vad jag gör. Att resa utomlands utan någon vuxen, att behöva lita till sig själv i ett land där man inte känner sig hemma har jag också gjort. Min Jonathan och jag var på solsemester på Rhodos i somras. Det var helt fantasktiskt!
Körkortet tog jag också, förresten! På nio dagar dessutom. Jag hade knappt kört hemma och sen hade jag två lektioner om dagen i nio dagar och sen hade jag papret i handen! Det är frihet mina damer och herrar.
Jag har flyttat hemmifrån. Det är nog det största steget jag har tagit i mitt liv. Att lämna mamma, pappa, lillasyster, sitt rum och allt annat som är hemma för en är otroligt läskigt. Jag saknar min mamma. Men mest av allt saknar jag min Ellen. Jag fick i all hast ta en lägenhet där hundar ej va tillåtna så jag fick åka utan henne. Jag kan nog med handen på hjärtat säga att det var det jobbigaste jag gjort i mitt liv. Flyttan utan Ellen är som att leva utan mat. Eller nåt i den stilen. Hon är mitt liv och min kärlek.
Som tur var så skulle Jonathan ta ett sabbatsår och tur i oturen så fick han inget jobb där hemma så han flyttade hit för två veckor sedan för att söka arbete här istället. Det går framåt men vi har inte fått några svar ännu. Hoppas på det bästa.
Jag trivs här i Visby, trivs i skolan också. Om det inte varit för att högskolan är så mycket annorlunda än gymnasiet så hade jag nog varit ganska lugn och sansad. Just nu känns det som att jag är världens slarver för jag har fortfarande inte kommit in i alla rutiner. Bara en sådan sak som att vi måste ansöka om vårens kurser innan den 15:e denna månaden var helt nytt för mig. Jag trodde att eftersom jag valde ett program så skulle alla kurser komma på schema liksom.
På sätt och vis är det väl ganska bra att vi får välja lite själva. Jag ska till exempel välja en kurs i arkeologi och en i etik och människosyn. Det ska bli otroligt intressant!
Men nu ska jag dra mig mot sängen och läsa en stund, icke skolrelaterad läsning är något jag sällan kan unna mig numera.
