måndag, oktober 31
Every moment of forever
Jag såg en film en gång, en film om livet och om tiden. Om evigheten. I flera år har jag letat efter denna filmen som på något underligt sätt fängslade mig. Varje gång någon frågade om favoritfilm så har jag alltid tänkt på den. Saken är den att den är så vacker, så himla fin.
Den heter Tuck everlasting och det måste ha varit flera år sedan jag såg den sist. Jag såg den idag igen och jag grät lika mycket denna gången.
Vill man leva för evigt? Om man gör det, så skulle ju alla du har runt omkring dig dö ifrån dig. Den tanken är skrämmande, jag kommer inte leva för evigt och jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att alla mina kära ska dö ifrån mig. Ni borde verkligen se den filmen! Jag kan inte ens förklara den.. Den är på något sätt komplex samtidigt som så enkel. Den är för vacker för att förklaras, ni får helt enkelt titta på den.
Evigheten låter så vackert, men jag tror att evigheten mer är ett fängsel än en frihet. Vi har fått våra liv och jag tror att om man får leva hela tills man blir gammal så tror jag att man är ganska nöjd. Ett helt liv är ganska lång tid trots allt.
Det sorgliga är att det inte alltid känns tillräckligt.
Flummiga tankar än en gång, antar att när man har lov så har man för mycket tid att tänka.
Den heter Tuck everlasting och det måste ha varit flera år sedan jag såg den sist. Jag såg den idag igen och jag grät lika mycket denna gången.
 |
| Tuck everlasting, 2002 |
Evigheten låter så vackert, men jag tror att evigheten mer är ett fängsel än en frihet. Vi har fått våra liv och jag tror att om man får leva hela tills man blir gammal så tror jag att man är ganska nöjd. Ett helt liv är ganska lång tid trots allt.
Det sorgliga är att det inte alltid känns tillräckligt.
Flummiga tankar än en gång, antar att när man har lov så har man för mycket tid att tänka.
söndag, oktober 30
Fina flickor
Familjen åkte på kyssning i fredags så jag har haft huset för mig själv. Ganska skönt med lite utrymme och lugn och ro! Så jag var hemma med Ellen, det va helt lugnt i fredagskväll. På lördagen så kom Erik med niotåget så han fick komma hem till mig innan vi gick bort till lokstallet vid tio för att foga fönster. arbetsdag u know..
Runt två senare på dagen kom mina tjejor! Helt underbart. Mina systerdöttrar, Maja och Stina, skulle sova över här. Så vi hade filmkväll igår, jättemysigt! Så låg vi i soffan alla tre och Ellen låg och snarkade på golvet. Jag har haft en supermysig helg verkligen! Det får vi ta å göra om.
För övrigt kommer familjen hem ikväll, känner att de kanske kunde fått vara borta hela lovet om de hade velat, det är gudomligt skönt att vara själv! Men men, man kan ju inte få allt här i världen.. Jag har ju trots allt saknat dem lite.
Nu på lovet ska jag BARA göra saker som jag känner för. Det är jag faktiskt värd efter all tid jag har lagt ned på skolan denna terminen hittills. Är det en dag när jag bara känner för att sitta inne och läsa så tänker jag göra det. Jag behöver det känns det som. Skolan är viktig, det är den för alla. Jag tar den på stort allvar, jag vill liksom inte ha ångest för att jag inte kan välja något som jag vill senare i livet. Jag har inte toppbetyg, mvg i allt är ganska högt och jobbigt att uppnå. Har man mvg i allt så har man meritvärde 20.0 och jag har 18.46 så jag ligger bra till men saken är den att jag har börjat vackla. Jag har tappat motivationen och då känns det som att allt är på väg åt skogen. Jag vill kunna välja allt jag vill, inga dörrar ska vara stängda. Tänk om jag ändrar mig senare och vill bli något annat med hög intagningspoäng, då ska jag ju kunna göra det, jag ska inte behöva ångra att jag har velat något annat innan liksom. Men som sagt så är skolmotivationen nere i näst intill bottnen så jag behöver verkligen detta lovet.
sex veckor till jullov ungefär, sedan har jag gjort halva trean också. Tiden bara springer iväg, var tar den vägen?
Jag har tänkt att om jag försöker ta vara på varje enstaka dag så kanske tiden går långsammare och blir mer värdefull? Jag vill inte sitta på ålderdomshemmet och fråga mig själv vart alla dagarna tog vägen.. Jag skulle vilja påstå att det faktiskt är som jag tidigare funderat över, att det är vardagarna som är livet. Alla säger att man ska komma ihåg de lyckliga dagarna och att det är de man längtar efter. Men livet är ju faktiskt alla dagar, bra som dåliga. Man måste ju komma ihåg allt för att se den stora bilden. Jag tror att det är viktigt att se guldkanten i det lilla, se det som vi är vana vid. Hur bra vi faktiskt har det, okej, alla kanske inte har det bra. Men jag måste bli bättre på att se guldkanten i min vardag, allt det jag är van vid. Känna lättnad över att jag har tvättat eller känna en lugn och skön känsla för att få sova som prinsessan på ärten i en säng med jättehöga mjuka madrasser. Sånt som jag är van vid som man inte reflekterar över. Jag är tillfreds med mitt liv.
Pratade med Sabine om helsingborgsweekenden som börjar närma sig, nu börjar jag längta! Ska bli awesome, det ska verkligen bli höjden av allt. Mina älskade syskon <3 Jag har inte fått någon mer information än brevet säger, mer än vilket hotell vi ska bo på. Förstår ni att jag är spänd? Jag som älskar överraskingar!
Nähe nu ska jag ta och titta på ännu ett avsnitt av outrageous fortune och sen ikväll är det PAN AM!
Lycklig!
Runt två senare på dagen kom mina tjejor! Helt underbart. Mina systerdöttrar, Maja och Stina, skulle sova över här. Så vi hade filmkväll igår, jättemysigt! Så låg vi i soffan alla tre och Ellen låg och snarkade på golvet. Jag har haft en supermysig helg verkligen! Det får vi ta å göra om.
För övrigt kommer familjen hem ikväll, känner att de kanske kunde fått vara borta hela lovet om de hade velat, det är gudomligt skönt att vara själv! Men men, man kan ju inte få allt här i världen.. Jag har ju trots allt saknat dem lite.
Nu på lovet ska jag BARA göra saker som jag känner för. Det är jag faktiskt värd efter all tid jag har lagt ned på skolan denna terminen hittills. Är det en dag när jag bara känner för att sitta inne och läsa så tänker jag göra det. Jag behöver det känns det som. Skolan är viktig, det är den för alla. Jag tar den på stort allvar, jag vill liksom inte ha ångest för att jag inte kan välja något som jag vill senare i livet. Jag har inte toppbetyg, mvg i allt är ganska högt och jobbigt att uppnå. Har man mvg i allt så har man meritvärde 20.0 och jag har 18.46 så jag ligger bra till men saken är den att jag har börjat vackla. Jag har tappat motivationen och då känns det som att allt är på väg åt skogen. Jag vill kunna välja allt jag vill, inga dörrar ska vara stängda. Tänk om jag ändrar mig senare och vill bli något annat med hög intagningspoäng, då ska jag ju kunna göra det, jag ska inte behöva ångra att jag har velat något annat innan liksom. Men som sagt så är skolmotivationen nere i näst intill bottnen så jag behöver verkligen detta lovet.
sex veckor till jullov ungefär, sedan har jag gjort halva trean också. Tiden bara springer iväg, var tar den vägen?
Jag har tänkt att om jag försöker ta vara på varje enstaka dag så kanske tiden går långsammare och blir mer värdefull? Jag vill inte sitta på ålderdomshemmet och fråga mig själv vart alla dagarna tog vägen.. Jag skulle vilja påstå att det faktiskt är som jag tidigare funderat över, att det är vardagarna som är livet. Alla säger att man ska komma ihåg de lyckliga dagarna och att det är de man längtar efter. Men livet är ju faktiskt alla dagar, bra som dåliga. Man måste ju komma ihåg allt för att se den stora bilden. Jag tror att det är viktigt att se guldkanten i det lilla, se det som vi är vana vid. Hur bra vi faktiskt har det, okej, alla kanske inte har det bra. Men jag måste bli bättre på att se guldkanten i min vardag, allt det jag är van vid. Känna lättnad över att jag har tvättat eller känna en lugn och skön känsla för att få sova som prinsessan på ärten i en säng med jättehöga mjuka madrasser. Sånt som jag är van vid som man inte reflekterar över. Jag är tillfreds med mitt liv.
Pratade med Sabine om helsingborgsweekenden som börjar närma sig, nu börjar jag längta! Ska bli awesome, det ska verkligen bli höjden av allt. Mina älskade syskon <3 Jag har inte fått någon mer information än brevet säger, mer än vilket hotell vi ska bo på. Förstår ni att jag är spänd? Jag som älskar överraskingar!
Nähe nu ska jag ta och titta på ännu ett avsnitt av outrageous fortune och sen ikväll är det PAN AM!
Lycklig!
torsdag, oktober 27
dåtid - nutid - framtid
No te preocupes por las personas de tu pasado, hay una razón por la cual no llegaron a tu futuro.
"
"
måndag, oktober 24
Livet i början på veckan
Har haft en bra dag idag, bortsätt från vissa händelser. Vaknade idag och kände den där braiga, härliga känslan. Lockade till och med mitt spikraka (tråkiga) hår i morse, detni! I alla fall så hade jag bara engelsa idag, ganska roligt nu när jag börjar få kläm på det. Har även börjat en lite tävling med min högst angenäme vän. Vem som ritar bästa uniformen.. Skadad? jo kanske.. I alla fall så satt jag och skissade lite på den i eftermiddags innan det var dags att ta tåget för att åka hem. Ringer till mamma och kollar om hon glömt att hon skulle skjutsa mig till ungdomsmottagningen, japp det hade hon, som vanligt när hon inte skriver upp det. Men iväg kom vi och allt går som det ska, men när jag kommer till apoteket så berättar hon att mina ppiller inte längre ingår i högkostnadsskyddet.. Varför i hela världen sa inte barnmorskan detta till mig innan jag kom till apoteket? Får jag stå där med lång näsa.. Tur att mamma var i närheten så jag kunde gå dit och be om pengar lite snabbt. Men så himla pinsamt..
Nu är jag hemma och håller på att baka bröd så jag kan äta frukost i morgon, kör ju som många av er vet GI och jag har börjat äta en smörgås dinkelbröd på morgonen för att jag inte kan äta mer ägg för jag mår riktigt illa av det.. Så just nu väntar jag på att det ska jäsa klart för att sedan skicka in det i ugnen.
I morgon blir det heldag igen, liksom alla tisdagar. Men jag har kommit på att jag trivs med det. Men jag har fortfarande inte lyckats skriva klart min filosofiinlämning som ska vara klar på onsdag.
ämne;
Är människan verkligen fri?
Fri som en fågel finns det något som heter. Men beror inte friheten på vad man anser att man är fri ifrån? Man kan vara fri från fångenskap eller fri från kroppsliga drifter. Men framför allt så hade jag velat vara fri från ångest. Det är ingen trevlig känsla. Men å andra sidan vad hade vi gjort utan ångest? Hade vi gjort något alls då? Hade vi varit helt kalla? Jag har nog egentligen lite blandade känslor för ångest. Känner det just nu, inför mitt projektarbete som jag känner att jag har tagit mig vatten över huvudet.. Suck!
Nähe nu ska jag fortsätta min lilla brödbakningsprocess och gå ut med Ellen.
Nu är jag hemma och håller på att baka bröd så jag kan äta frukost i morgon, kör ju som många av er vet GI och jag har börjat äta en smörgås dinkelbröd på morgonen för att jag inte kan äta mer ägg för jag mår riktigt illa av det.. Så just nu väntar jag på att det ska jäsa klart för att sedan skicka in det i ugnen.
I morgon blir det heldag igen, liksom alla tisdagar. Men jag har kommit på att jag trivs med det. Men jag har fortfarande inte lyckats skriva klart min filosofiinlämning som ska vara klar på onsdag.
ämne;
Är människan verkligen fri?
 |
| Svalor i september 2011 |
Fri som en fågel finns det något som heter. Men beror inte friheten på vad man anser att man är fri ifrån? Man kan vara fri från fångenskap eller fri från kroppsliga drifter. Men framför allt så hade jag velat vara fri från ångest. Det är ingen trevlig känsla. Men å andra sidan vad hade vi gjort utan ångest? Hade vi gjort något alls då? Hade vi varit helt kalla? Jag har nog egentligen lite blandade känslor för ångest. Känner det just nu, inför mitt projektarbete som jag känner att jag har tagit mig vatten över huvudet.. Suck!
Nähe nu ska jag fortsätta min lilla brödbakningsprocess och gå ut med Ellen.
söndag, oktober 23
Memory of trees
Jag hittade min ipod igårkväll. Jag har letat efter den superlänge men inte letat på rätt ställe. Den är faktiskt en av de få saker som jag har lyckats hålla vid liv. Har haft den sen jag konfirmerade mig 2007, den va visserligen utan batteri men jag pluggade in den i väggen och nu fungerar den alldeles utmärkt!
Så, jag gick och la mig igår och lyssnade igenom min gamla musik, lyssnade endel på enya tydligen. Så ser jag att ett av hennes album heter memory of trees och saken är den att jag har många gånger undrat om de har minne och kan känna av störningar och liknande. Jag menar, gå in i en gammal bokskog och känn efter, det är som att de faktiskt är medvetande. Har träden ett minne? I så fall, vad känner de?
Jag åker tåg varje dag och vi drar igenom en bokskog som måste ha stått där innan järnvägen, träden måste ju på något sätt ha känt att någon högg i deras rötter och bökat i jorden för att få ner slipers och bygga en järnväg. De måste ha känt all koldioxid som ångloken släpte ut.
Hur mycket av våra miljöproblem har de känt? Finns det något större än naturen?
Jag tror inte på gud, jag hade nog gärna velat det men jag vågar inte. Jag vågar inte lägga mitt liv i guds händer, jag tycker att antingen så tror man och så gör man det ordentligt eller så får man helt enkelt hitta på något annat.. Men jag tror att det finns något större än naturen och oss. Jag har liksom funderat lite över historien och allt som har med naturen att göra.. Jag tror ju inte på gud, alltså tror jag nog på big bang. Men efter det, jag tror inte på att slumpen gjorde så att det bildades kemiska föreningar som så småningom blev liv. Så vad gjorde så att det började? Jag tror på att det finns något som finns runt om oss, något som styr mer än vi tror. Naturen.
Det låter ordentligt töntigt med mother nature men hur ska jag annars förklara det? Sådana saker som sjukdomar som svininfluensan.. Sjukdomar som uppstår och vi egentligen inte vet vart de kommer ifrån, de är hennes verk. Jag menar om det något år blir för många harar så kommer det harpest, just för att bibehålla balansen på jorden, sjukdomar som svininfluensan och cancer är hennes självförsvar. Det är inte meningen att vi ska vara så många, och saken är den att ju fler botemedel vi finner ut desto mer får hon stå ut med. Djuren lever här i symbios med naturen, de ger och de tar men vi, vi bara tar. Vi lever här ihop med allt annat levande och problemet är att vi är menade att dela men det gör vi inte.. Jag vet inte riktigt men det känns som att allt är så onaturligt. Det är inte meningen att det ska vara så här.
Så, jag gick och la mig igår och lyssnade igenom min gamla musik, lyssnade endel på enya tydligen. Så ser jag att ett av hennes album heter memory of trees och saken är den att jag har många gånger undrat om de har minne och kan känna av störningar och liknande. Jag menar, gå in i en gammal bokskog och känn efter, det är som att de faktiskt är medvetande. Har träden ett minne? I så fall, vad känner de?
Jag åker tåg varje dag och vi drar igenom en bokskog som måste ha stått där innan järnvägen, träden måste ju på något sätt ha känt att någon högg i deras rötter och bökat i jorden för att få ner slipers och bygga en järnväg. De måste ha känt all koldioxid som ångloken släpte ut.
Hur mycket av våra miljöproblem har de känt? Finns det något större än naturen?
Jag tror inte på gud, jag hade nog gärna velat det men jag vågar inte. Jag vågar inte lägga mitt liv i guds händer, jag tycker att antingen så tror man och så gör man det ordentligt eller så får man helt enkelt hitta på något annat.. Men jag tror att det finns något större än naturen och oss. Jag har liksom funderat lite över historien och allt som har med naturen att göra.. Jag tror ju inte på gud, alltså tror jag nog på big bang. Men efter det, jag tror inte på att slumpen gjorde så att det bildades kemiska föreningar som så småningom blev liv. Så vad gjorde så att det började? Jag tror på att det finns något som finns runt om oss, något som styr mer än vi tror. Naturen.
Det låter ordentligt töntigt med mother nature men hur ska jag annars förklara det? Sådana saker som sjukdomar som svininfluensan.. Sjukdomar som uppstår och vi egentligen inte vet vart de kommer ifrån, de är hennes verk. Jag menar om det något år blir för många harar så kommer det harpest, just för att bibehålla balansen på jorden, sjukdomar som svininfluensan och cancer är hennes självförsvar. Det är inte meningen att vi ska vara så många, och saken är den att ju fler botemedel vi finner ut desto mer får hon stå ut med. Djuren lever här i symbios med naturen, de ger och de tar men vi, vi bara tar. Vi lever här ihop med allt annat levande och problemet är att vi är menade att dela men det gör vi inte.. Jag vet inte riktigt men det känns som att allt är så onaturligt. Det är inte meningen att det ska vara så här.
 |
| Hur mycker har inte detta trädet kännt? |
 |
| En ek som står hos min pappa, ca.600 år gammal. Kommer den ihåg? |
lördag, oktober 22
Inget kan hindra dig
Stötte på en underbar bild idag. Den fick mig att tänka över hur mycket viljan styr oss och att den faktiskt begränsar oss. Vi har en lärare på våran skola som är världens bästa självboostande människa! Hon intalar oss hela tiden att vi kan nå vart vi vill, "the sky is the limit" står det på alla prov vi får av henne. Saken är den att nä man väl tänker så, jag kan gå hur långt jag vill, bara jag vill, så gör man ju det!
Vem är det som säger att ett funktionshinder är ett hinder? Visst okej det hindrar dig från att fungerar som alla andra men hindrar det verkligen dig?
Vem är det som säger att ett funktionshinder är ett hinder? Visst okej det hindrar dig från att fungerar som alla andra men hindrar det verkligen dig?
Man ska ju egentligen inte prata om folk så här på bloggen om de inte är tillfrågade men jag kan inte låta bli, det är ju inget negativt.
Jag har en kompis som suttit i rullstol sen typ fyran, inte på grund av någon mental sjukdom utan för att hon har problem med höften. Saken är den att hon är en av de människor som inspirerar mig mest! Hade det varit jag som blivit rullstolsbunden i fyran så hade jag packat ihop totalt. Hon är världens tuffaste tjej, jag hade inte varit något. Jag tycker att det säger ganska mycket om en människa.. Hon är stark, så mycket starkare än jag och hon är så härlig! Hm, livet är så oförutsägbart och saken är den att om man alltid går in med inställningen att jag vill och jag kan, så kan man.
När jag va liten så var jag en Emil i Lönneberga-unge.. Jag va antagligen en satunge.. Men min farfar sa alltid att jag kan om jag vill. Jag kunde vara snäll och duktig om jag ville, känslan av att det var någon som trodde på att jag va snäll innerst inne och att jag var duktig om jag ville, har följt mig hela livet. Nu har farfar gått bort sen tre år, frid över hans minne <3, men jag tänker fortfarande på det varje gång någonting går mig emot. Jag kan om jag vill!
Sedan är ju frågan den om det är rätt att sätta en hund i rullstol.. Jag hade nog gjort det för jag är så egoistisk att jag inte vill vara utan Ellen. Men titta på vovven på bilden, jag tror han har roligt!
Inget hindrar dig om du inte vill!
fredag, oktober 21
Läran om väntan
Vaknade upp i morse och kände mig tillfreds med livet, klädde mig fint och la ner lite tid på sminkning och hår. Kände mig peppad för att börja dagen och helgen på ett härligt sätt. Strumbyxor.. Har tidigare konstaterat att det inte är ett väldigt praktiskt klädval. Att man inte lär sig av sina misstag? Tre minusgrader ute, tar på mig skorna och kappan. Går och ställer mig på tågstationen och gissa vad? Tåget är intsällt. Bestämmer mig för att vänta på ersättningsbussen, vi väntar och väntar. Efter en ganska kul men otroligt kylig stund fryser jag så det va inte klokt. När femtio minuter gått så har fortfarande ingen buss kommit, jag gick hem..
Jag kröp ner i sängen för att bli varmare men benen och tårna vill inte bli varma. Kom på att jag såg vackra löv ute med frost på sig, skulle fotat de. Så jag drog på mig raggsockar och tjocka vinterstövlar och knallar ut med kameran. Hinner få några fina bilder innan kylan börjar göra sig påmind igen.
Jag älskar att fotografera, har nog alltid gjort det. Jag önskade mig en systemkamera i födelsedagspresent. Fick Canon eos 550 d, min absolut första. Har haft den i två månader nu ungefär, älskar den! Jag har tagit ettusensjuhundra bilder. Jag är supernöjd med den, lär mig mer och mer för varje gång jag gör försök att få till snygga bilder.
Nu ska jag göra lite skolarbete, sånt som jag skulle gjort i skolan om tåget hade kommit. Men jag har tänkt på en sak, när vi är ute på spåret med museitåget och saker och ting går snett så har man liksom lärt sig att det inte finns mycket att göra åt det. Jag som är konduktör möter ju oftast resenärernas sura miner om vi är sena och så vidare, men vad ska jag göra? Därför har jag kommit på att det är bara att lära sig vänta på ett så ödmjukt sätt som möjligt. Tågboladen vill ju inte vara sena, de gör det ju inte med vilje liksom. Håll uppe humöret så blir allt lättare. Skäll inte på tågvärden.. Visst man kanske har bråttom till något men, hallå? Livet är långt, man hinner så mycket. Ring och tala om hur läget är och kolla om det går att ändra tid eller något. Vi rusar alldeles för fört, det kan vara bra att vänta ibland. Känna efter hur man mår och så vidare, vi väntar aldrig på något egentligen mer än på maten och när tågen är försenade. Perhaps it is time to slow down?
Ha en underbar höstdag!
Jag kröp ner i sängen för att bli varmare men benen och tårna vill inte bli varma. Kom på att jag såg vackra löv ute med frost på sig, skulle fotat de. Så jag drog på mig raggsockar och tjocka vinterstövlar och knallar ut med kameran. Hinner få några fina bilder innan kylan börjar göra sig påmind igen.
Nu ska jag göra lite skolarbete, sånt som jag skulle gjort i skolan om tåget hade kommit. Men jag har tänkt på en sak, när vi är ute på spåret med museitåget och saker och ting går snett så har man liksom lärt sig att det inte finns mycket att göra åt det. Jag som är konduktör möter ju oftast resenärernas sura miner om vi är sena och så vidare, men vad ska jag göra? Därför har jag kommit på att det är bara att lära sig vänta på ett så ödmjukt sätt som möjligt. Tågboladen vill ju inte vara sena, de gör det ju inte med vilje liksom. Håll uppe humöret så blir allt lättare. Skäll inte på tågvärden.. Visst man kanske har bråttom till något men, hallå? Livet är långt, man hinner så mycket. Ring och tala om hur läget är och kolla om det går att ändra tid eller något. Vi rusar alldeles för fört, det kan vara bra att vänta ibland. Känna efter hur man mår och så vidare, vi väntar aldrig på något egentligen mer än på maten och när tågen är försenade. Perhaps it is time to slow down?
Ha en underbar höstdag!
torsdag, oktober 20
Låten Lusten Lättnaden
Har ni någon gång känt att ni skulle kunna göra allt? Att känna sig så fylld av nån känsla som jag inte kan namnet på, att känna sig uppfylld av något stort och underbart. Det är ju vetenskapligt bevisat att musik påverkar människors tänkande och känslor. Jag har en låt som jag känner mig absolut helig till.
Älskar dig Love!
Lusten att uträtta saker, att leva sitt liv på ett lyckligt vis. Jag får lust att uträtta saker och jag känner ren lycka och kärlek till allt när jag lyssnar på den här låten. Jag vet att jag låter som en freak, men förmodligen bara för er som aldrig kännt känslan. Jag älskar Bon Iver, han inspirerar mig så otroligt mycket och jag älskar hans musik!
Men musiken kan också få en sådan otrolig makt över mig, jag kan lyssna på en sorglig och vacker låt och bli totalt nedstämd. Det där med att folk säger att de lyssnar på sorglig musik när de är ledsna, det fungerar verkligen inte för mig, jag blir så otroligt nere att det inte är sant. Det fungerar bara inte.
Har ni någon gång funderat över att man kanske borde se vardagen som en gåva? Jag har egentligen inte tänkt på det tidigare, tills jag skrev inlägget om måndagar.. Men när man har problem så förbannar man liver för att det alltid skiter sig för en. Men å andra sidan så kanske det är det som skiter sig som faktiskt är livet? Bara det att vi är giriga för det som unnas oss ibland, sådant som lugn och ro eller pengar eller något i den stilen. Jag tror inte att livet handlar om att man ska vänta på att stormen ska dra över, jag tror det handlar om att lära sig dansa i regnet.
Liver lever sin egen gilla gång, jag vill följa med och leva.
Istället för att streta emot och bli bitter.
onsdag, oktober 19
Livet mitt i veckan
Steg upp tidigt idag, det åskade lustigt nog vid fyra i morse. Har haft en lugn och härlig onsdag. Hade geografilektion i morse och efter det så hade jag en superlång håla från kvart över nio till halv två. Fick lite gjort på mitt projektarbete och sov en stund i mysrummet. Lugnt och skönt!
Ska börja skriva på min filosofiinlämning, tror jag ska skriva om frihet. Eller kanske ångest? Hm, svårt val. Jag tycker verkligen att filosofi är intressant, hade lite känslan av att det skulle vara jättesvårt och det va det också i början men nu när man har lärt sig de flesta termer så går det lättare. Hjärnan blir liksom ännu skrynkligare än den redan är. Är människan egentligen fri?
Ni vet den känslan när man känner sig så fin och på topp? Dagen idag va en sån, lovely. Det blåser extremt mycket idag och när jag va på väg från tågstationen till skolan så gick jag över ett övergångsställe. Då vänder vinden och blåser upp kappa och tunika så jag känner mig som Marilyn Monroe. Jag som va tvungen att hålla i min mössa så den inte skulle flyga av, visade antagligen hela rumpan för de som satt på bussen som stannat för mig. Fasen så jag skrattade, det gjorde de på bussen också kan jag säga. Nu sitter jag och myser framför tvn och doftar på mina partylite-ljus som kom idag!
Regnet silar mot rutan och man börjar känna på riktigt nu att hösten kommer med stormsteg. Det är höstlov om två veckor, det ska bli otroligt skönt! Jag har för en gångs skull inte massa skolarbete och det känns absolut maxat!
Snart är det jul igen också, hoppas ni alla har börjat inhandla julklappar. Hah! Det har inte jag gjort kan jag säga..
Ska börja skriva på min filosofiinlämning, tror jag ska skriva om frihet. Eller kanske ångest? Hm, svårt val. Jag tycker verkligen att filosofi är intressant, hade lite känslan av att det skulle vara jättesvårt och det va det också i början men nu när man har lärt sig de flesta termer så går det lättare. Hjärnan blir liksom ännu skrynkligare än den redan är. Är människan egentligen fri?
Regnet silar mot rutan och man börjar känna på riktigt nu att hösten kommer med stormsteg. Det är höstlov om två veckor, det ska bli otroligt skönt! Jag har för en gångs skull inte massa skolarbete och det känns absolut maxat! Snart är det jul igen också, hoppas ni alla har börjat inhandla julklappar. Hah! Det har inte jag gjort kan jag säga..
Nä nu ska jag koka te och sätta mig framför brasan och titta på nåt halvbra med massa reklam.
Ha en underbar kväll.
måndag, oktober 17
Kattig kväll
Jag är ingen kattmänniska tror jag. De känns så oberänkeliga på något vis, ändå ska de alltid komma till mig fast jag egentligen inte tycker om dem. Men saken är den att jag var ute med Ellen i eftermiddags när jag kom hem och träffar lillasyster som säger att vi har två kattungar i vårat garage. (Vi har inte ens katt..) Så mitt blödiga hjärta säger mig att oavsett vem eller vad som behöver hjälp och jag kan ge det så är det min skyldighet att göra allt jag kan. Hm.. Kattmat till lilla kattmamman har vi ju såklart inte men hundmaten var minst lika bra tyckte hon. Kattungarna fick handdukar att värma sig med nu när det är så kallt om nätterna. Synd att pappa är allergisk mot katter annars hade vi kunnat behålla en musfälla. Men så söta..Tror att de kan vara fem veckor kanske eller något. Så nu har Ellen förbud för att gå till garaget, hon gillar nämligen inte katter. Men hon löper ju nu så om vi ska behålla en av dem så är det ju nu man ska introducera den lilla för henne. Nu när hon är mammig.. Hon springer till och med omkring med sina gosedjur och pratar mer än vanligt. Men det är sött min ängel<3
Nu ska jag gå ner för att titta lite på tv för att sedan gå sista rundan med Ellen innan kvällen. Haha det rimmar.. (dålig humor.. hehe)
Nu ska jag gå ner för att titta lite på tv för att sedan gå sista rundan med Ellen innan kvällen. Haha det rimmar.. (dålig humor.. hehe)
Tillbaka i vardagen
Så var det måndag än en gång. Kollar in på facebook och blir riktigt sur.. Jag vaknade i morse och kände att välden är min, den känslan är eftersträvansvärd kan jag säga. Men så går jag in på facebook och kolla runt lite, allt för många människor skirver "usch det är måndag igen" eller "fan va jag hatar måndagar". Blir man inte ledsen då? Jag menar, måndagen är väl en dag precis som alla andra, själv tycker jag att måndagen är en bra dag för det känns som att då har jag fortfarande möjligheten att göra veckan underbar!
Vad är grejen med veckans dagar? De flyter på genom våra liv och vi kan inte mer än att göra det bästa av dem. Vissa dagar är dåliga, det kan jag hålla med om men det är då man kryper ner i sängen och räddar världen en annan dag.
Just nu sitter jag i skolan, har slutat och väntar på tåget i lugn och ro. Känner de härliga lyckofjärilarna i min mage flyga runt och kittla mig. Solen lyser och jag har sovmorgon i morgon. Behöver man mer? När jag kommer hem ska jag ta med mig Ellen ut och leka i skogen! Kanske fotografera lite om jag kommer ihåg att ta med mig kameran. Jag är relativt glömsk..
 |
| Foto: Ulf Bergqvist |
Vi har ju börjat på projektarbetena i skolan, Pa 100p. Så, ni som känner mig vet ju att jag tycker om att leka tåg.. Jag är verksam i Landeryds Järnvägsmuséum, vi kör veterantåg när vi känner oss kreativa. Hade ett superevenemang som gick av stapeln den 3-4/9 som heter Tågdagarna i Landeryd. Det är ett återkommande evenemang som involverar ångtåg och stora delar av Landeryd. Kolla in på min loklisa blogg för å se de bilder jag tog. http://www.loklisa.bloggplatsen.se/ Men för att komma tillbaka till ämnet så ska jag arrangera en veterantågsresa till julmarknaden på Liseberg första helgen i december. Detta pressar mig lite. Det känns ibland som att det är miljarder saker att göra samtidigt som att det ibland känns som att det är ganska lugnt. Nu har jag en liten period av panik.. Men det löser sig nog det mesta, jag är ju omgiven av bra människor som kan och förhoppningsvis vill hjälpa mig om det skulle gå åt pipsvängen.
Nähe mina vänner, nu ska jag ta mig en kopp te och prata lite skit innan jag ska kila till tåget.
söndag, oktober 16
Första inlägget
Livet Lugnet, leken? Jag funderar väldigt mycket, de flesta säger att jag analyserar och tänker för mycket. I skolan är det min räddning, mina betyg bygger på min ovälkomna förmåga att omedvetet analysera allt. Jag vill inte men det fungerar inte så att jag bara kan sluta, jag gör det omedvetet och ofrivilligt. Livet, jag har egentligen hela livet framför mig och jag har så mycket jag vill göra. Just nu känns det mest som att jag står och stampar på samma ställe utan att komma vidare. Jag går sista året på gymnasiet och vet vad jag vill bli så den känslan av att vara rastlöst stillastående kanske inte är så konstig.
Jag vill bli museumsintendent, eller i alla fall arbeta med historia. Vad är det de brukar säga? "The sky is the limit" Saken är den att jag ska flytta till Gotland för att studera till arkeolog, som man måste vara om man ska bli museumsintendent. Det lustiga är att folk i alla välmening påpekar att "Lisa lilla, det finns inga jobb för dig inom det området" och visst jag kan väl förstå dem. Men så frågar jag mig själv, vad vill jag mest av allt här i livet? Jo, jag känner det.. Historia, något i den stilen, min passion för det gamla kan jag inte kväva. Saken är ju den att detta är min dröm, och om du i all välmening vill berätta för mig att jag borde välja något annat så snälla, bespara mig det.
Jag är medveten om att det inte finns några jobb, nästan alla mina lärare och alla de vuxna som finns runt om mig har redan påpekat detta. Men stampa inte på mina drömmar, jag behöver dem för att hålla huvudet över ytan. Är det inte så med livet? Utan mål och drömmar så blir man den som står och stampar? Om jag inte kan bli museumsintendent kan jag väll försöka mig på att skriva en bok? Varför inte, en historisk roman? Tycker du att jag är orealistisk? Men om jag vill så mycket och om jag kan, vad ska hindra mig?
Böcker, gamla eller baserade på historiska händelser är en av mina andra passioner här i livet. Känna det torra pappret under fingrarna och höra det svaga knarrandet i pärmen.
Låt mig ha mina drömmar, tänk på att inte stampa på andras. Man gör det så lätt men försök att låta bli, vi lever för våra drömmar!
Lugnet, när man kommit så långt med sitt liv att man kan känna sig trygg, uppskattad och absolut nöjd med sig själv, är det då man känner lugnet?
Jag tror det. Det lugnet som alla egentligen kanske strävar efter, den sinnesro som uppstår när man förverkligar sig själv. Hm.. Låter lite som Maslows behovstrappa... Jag har läst samhälle beteendevetenskap nu i två och ett halvt år så när jag far till Gotland byter jag bana helt. Folk frågar mig om jag ångrar att jag valde denna linjen, men varför skulle jag egentligen göra det? Jag har lärt mig så otroligt mycket om människor och om samhället att jag känner mig ganska säker på att jag aldrig kommer att ångra mitt val.
Leken, kär-leken? Jag har varit kär, så in i bomben. Två år höll det sen fanns där ingenting kvar. Jag har varit singel i ungefär ett år nu och saken är den att jag har lärt mig vissa saker. Att man har ett ansvar gentemot andra människor. Gäller det kärlek så blir det ännu mer viktigt. Förstår egentligen inte varför det heter kärlek.. Det är ju ingen lek, det behövs inte mycket för att hela världen ska rasa samman. När du är så kär och så glad så behövs inte mycket för att falla över kanten. Som hon förklarar i den filmen "I rymden finns inga känslor" Det borde heta något med ansvar.. Haha, jag låter som världens mest tråkiga och tjatiga människa men saken är den att jag är rädd. Det gör ju så ont.
Folk säger att livet är en lek och visst ska man njuta av den och försöka se det positiva i allt man gör, det är jag inte jättebra på men det finns liksom en mening med det.
Min vovve, Ellen, hon leker sig igenom livet men nu har hon börjat löpa så nu är det stora depressionen här hemma. Min lilla älskling, hon vill inte gå några längre rundor hon går runt och piper mer än vanligt och hon är väldigt kelen.
Men tänk om de är som vi, hundarna alltså, att de faktiskt funderar över livet? Jag tror att det som skiljer djuren från människorna är att vi faktiskt gör skillnad på oss. Så de kanske funderar och grublar precis som vi.
Det blev ett långt inlägg detta men jag hade lite att skriva av mig.
Jag har ju en blogg sen tidigare men jag ville starta något nytt!
www.lisvard.bloggplatsen.se
Titta gärna in där!
Nu ska jag gå ut med den lurviga lilla älskliga varelsen.
Jag vill bli museumsintendent, eller i alla fall arbeta med historia. Vad är det de brukar säga? "The sky is the limit" Saken är den att jag ska flytta till Gotland för att studera till arkeolog, som man måste vara om man ska bli museumsintendent. Det lustiga är att folk i alla välmening påpekar att "Lisa lilla, det finns inga jobb för dig inom det området" och visst jag kan väl förstå dem. Men så frågar jag mig själv, vad vill jag mest av allt här i livet? Jo, jag känner det.. Historia, något i den stilen, min passion för det gamla kan jag inte kväva. Saken är ju den att detta är min dröm, och om du i all välmening vill berätta för mig att jag borde välja något annat så snälla, bespara mig det.
Jag är medveten om att det inte finns några jobb, nästan alla mina lärare och alla de vuxna som finns runt om mig har redan påpekat detta. Men stampa inte på mina drömmar, jag behöver dem för att hålla huvudet över ytan. Är det inte så med livet? Utan mål och drömmar så blir man den som står och stampar? Om jag inte kan bli museumsintendent kan jag väll försöka mig på att skriva en bok? Varför inte, en historisk roman? Tycker du att jag är orealistisk? Men om jag vill så mycket och om jag kan, vad ska hindra mig?
Böcker, gamla eller baserade på historiska händelser är en av mina andra passioner här i livet. Känna det torra pappret under fingrarna och höra det svaga knarrandet i pärmen.
Låt mig ha mina drömmar, tänk på att inte stampa på andras. Man gör det så lätt men försök att låta bli, vi lever för våra drömmar!
Lugnet, när man kommit så långt med sitt liv att man kan känna sig trygg, uppskattad och absolut nöjd med sig själv, är det då man känner lugnet?
Jag tror det. Det lugnet som alla egentligen kanske strävar efter, den sinnesro som uppstår när man förverkligar sig själv. Hm.. Låter lite som Maslows behovstrappa... Jag har läst samhälle beteendevetenskap nu i två och ett halvt år så när jag far till Gotland byter jag bana helt. Folk frågar mig om jag ångrar att jag valde denna linjen, men varför skulle jag egentligen göra det? Jag har lärt mig så otroligt mycket om människor och om samhället att jag känner mig ganska säker på att jag aldrig kommer att ångra mitt val.
Leken, kär-leken? Jag har varit kär, så in i bomben. Två år höll det sen fanns där ingenting kvar. Jag har varit singel i ungefär ett år nu och saken är den att jag har lärt mig vissa saker. Att man har ett ansvar gentemot andra människor. Gäller det kärlek så blir det ännu mer viktigt. Förstår egentligen inte varför det heter kärlek.. Det är ju ingen lek, det behövs inte mycket för att hela världen ska rasa samman. När du är så kär och så glad så behövs inte mycket för att falla över kanten. Som hon förklarar i den filmen "I rymden finns inga känslor" Det borde heta något med ansvar.. Haha, jag låter som världens mest tråkiga och tjatiga människa men saken är den att jag är rädd. Det gör ju så ont.
Folk säger att livet är en lek och visst ska man njuta av den och försöka se det positiva i allt man gör, det är jag inte jättebra på men det finns liksom en mening med det.
Men tänk om de är som vi, hundarna alltså, att de faktiskt funderar över livet? Jag tror att det som skiljer djuren från människorna är att vi faktiskt gör skillnad på oss. Så de kanske funderar och grublar precis som vi.
Det blev ett långt inlägg detta men jag hade lite att skriva av mig.
Jag har ju en blogg sen tidigare men jag ville starta något nytt!
www.lisvard.bloggplatsen.se
Titta gärna in där!
Nu ska jag gå ut med den lurviga lilla älskliga varelsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)