Första inlägget

Livet Lugnet, leken? Jag funderar väldigt mycket, de flesta säger att jag analyserar och tänker för mycket. I skolan är det min räddning, mina betyg bygger på min ovälkomna förmåga att omedvetet analysera allt. Jag vill inte men det fungerar inte så att jag bara kan sluta, jag gör det omedvetet och ofrivilligt. Livet, jag har egentligen hela livet framför mig och jag har så mycket jag vill göra. Just nu känns det mest som att jag står och stampar på samma ställe utan att komma vidare. Jag går sista året på gymnasiet och vet vad jag vill bli så den känslan av att vara rastlöst stillastående kanske inte är så konstig.

Jag vill bli museumsintendent, eller i alla fall arbeta med historia. Vad är det de brukar säga? "The sky is the limit" Saken är den att jag ska flytta till Gotland för att studera till arkeolog, som man måste vara om man ska bli museumsintendent. Det lustiga är att folk i alla välmening påpekar att "Lisa lilla, det finns inga jobb för dig inom det området" och visst jag kan väl förstå dem. Men så frågar jag mig själv, vad vill jag mest av allt här i livet? Jo, jag känner det.. Historia, något i den stilen, min passion för det gamla kan jag inte kväva. Saken är ju den att detta är min dröm, och om du i all välmening vill berätta för mig att jag borde välja något annat så snälla, bespara mig det.

Jag är medveten om att det inte finns några jobb, nästan alla mina lärare och alla de vuxna som finns runt om mig har redan påpekat detta. Men stampa inte på mina drömmar, jag behöver dem för att hålla huvudet över ytan. Är det inte så med livet? Utan mål och drömmar så blir man den som står och stampar? Om jag inte kan bli museumsintendent kan jag väll försöka mig på att skriva en bok? Varför inte, en historisk roman? Tycker du att jag är orealistisk? Men om jag vill så mycket och om jag kan, vad ska hindra mig?

Böcker, gamla eller baserade på historiska händelser är en av mina andra passioner här i livet. Känna det torra pappret under fingrarna och höra det svaga knarrandet i pärmen.

Låt mig ha mina drömmar, tänk på att inte stampa på andras. Man gör det så lätt men försök att låta bli, vi lever för våra drömmar!

Lugnet, när man kommit så långt med sitt liv att man kan känna sig trygg, uppskattad och absolut nöjd med sig själv, är det då man känner lugnet?
Jag tror det. Det lugnet som alla egentligen kanske strävar efter, den sinnesro som uppstår när man förverkligar sig själv. Hm.. Låter lite som Maslows behovstrappa... Jag har läst samhälle beteendevetenskap nu i två och ett halvt år så när jag far till Gotland byter jag bana helt. Folk frågar mig om jag ångrar att jag valde denna linjen, men varför skulle jag egentligen göra det? Jag har lärt mig så otroligt mycket om människor och om samhället att jag känner mig ganska säker på att jag aldrig kommer att ångra mitt val.

Leken, kär-leken? Jag har varit kär, så in i bomben. Två år höll det sen fanns där ingenting kvar. Jag har varit singel i ungefär ett år nu och saken är den att jag har lärt mig vissa saker. Att man har ett ansvar gentemot andra människor. Gäller det kärlek så blir det ännu mer viktigt. Förstår egentligen inte varför det heter kärlek.. Det är ju ingen lek, det behövs inte mycket för att hela världen ska rasa samman. När du är så kär och så glad så behövs inte mycket för att falla över kanten. Som hon förklarar i den filmen "I rymden finns inga känslor" Det borde heta något med ansvar.. Haha, jag låter som världens mest tråkiga och tjatiga människa men saken är den att jag är rädd. Det gör ju så ont.
Folk säger att livet är en lek och visst ska man njuta av den och försöka se det positiva i allt man gör, det är jag inte jättebra på men det finns liksom en mening med det.

Min vovve, Ellen, hon leker sig igenom livet men nu har hon börjat löpa så nu är det stora depressionen här hemma. Min lilla älskling, hon vill inte gå några längre rundor hon går runt och piper mer än vanligt och hon är väldigt kelen.

Men tänk om de är som vi, hundarna alltså, att de faktiskt funderar över livet? Jag tror att det som skiljer djuren från människorna är att vi faktiskt gör skillnad på oss. Så de kanske funderar och grublar precis som vi.

Det blev ett långt inlägg detta men jag hade lite att skriva av mig.
Jag har ju en blogg sen tidigare men jag ville starta något nytt!
www.lisvard.bloggplatsen.se
Titta gärna in där!

Nu ska jag gå ut med den lurviga lilla älskliga varelsen.

/Lisa Svärd ♥