Jag såg en film en gång, en film om livet och om tiden. Om evigheten. I flera år har jag letat efter denna filmen som på något underligt sätt fängslade mig. Varje gång någon frågade om favoritfilm så har jag alltid tänkt på den. Saken är den att den är så vacker, så himla fin.
Den heter Tuck everlasting och det måste ha varit flera år sedan jag såg den sist. Jag såg den idag igen och jag grät lika mycket denna gången.
 |
| Tuck everlasting, 2002 |
Vill man leva för evigt? Om man gör det, så skulle ju alla du har runt omkring dig dö ifrån dig. Den tanken är skrämmande, jag kommer inte leva för evigt och jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att alla mina kära ska dö ifrån mig. Ni borde verkligen se den filmen! Jag kan inte ens förklara den.. Den är på något sätt komplex samtidigt som så enkel. Den är för vacker för att förklaras, ni får helt enkelt titta på den.
Evigheten låter så vackert, men jag tror att evigheten mer är ett fängsel än en frihet. Vi har fått våra liv och jag tror att om man får leva hela tills man blir gammal så tror jag att man är ganska nöjd. Ett helt liv är ganska lång tid trots allt.
Det sorgliga är att det inte alltid känns tillräckligt.
Flummiga tankar än en gång, antar att när man har lov så har man för mycket tid att tänka.
/Lisa Svärd ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar