Social uppfostran

Jag vet inte om ni har tänkt på det men alla som har en åsikt om dagens ungdomar säger alltid att det var bättre förr. Att dagens ungdomar är bråkiga och ouppfostrade. Många av dem antyder också att det beror på föräldrarnas uppfostran, att föräldrarna har blivit mer "slappa" i sin uppfostran av sina ungdomar.
Först och främst vill jag i detta stadiet påpeka att dagens ungdom inte alls måste vara en vandal bara för att hon är ungdom på tvåtusentalet. Jag kan med rent samvete säga att jag inte orsakat samhället någon åverkan. Jag kan säga att jag är fullt laglydig, jag har aldrig med flit haft sönder något för skadegörelse, aldrig laddat ner eller delat filer som jag inte äger, aldrig stulit någons cykel - aldrig gjort något olagligt helt enkellt. Det låter skrytsamt, jag vet, men ta till exempel vissa pensionärer idag, de är ju rädda för ungdomar, för att vi har ett rykte om oss att vara totalt förstörda i huvudet... Så är ju inte fallet. Jag har många fina och välvårdade, väluppfostrade vänner. Det är ju rötäggen som gör väsen av sig..

Men till saken.. Det här men att föräldrar har tappat strängheten i sin uppfostran av sina barn tror jag är total bullshit rent ut sagt. Visst är det säkert så i några fall men jag tror inte det har ändrat sig mycket från förr i tiden när det gäller föräldrars uppfostran. Däremot skulle jag vilja visa på hur samhället har förändrats. Nu har ju inte jag levt i hundra år men jag har ändå läst otroligt mycket gammal litteratur och jag har delvis blivit uppfostrad av en äldre dam som skulle vara närmare hundra nu om hon hade levat.

Vi tar tre pojkar i tonåren som är ute en kväll i början av 1900-talet. Deras föräldrar kanske är sådana att de har en mindre strikt uppfostran, en uppfostran som kanske egentligen inte passar barnen. De här tre killarna är ute i byn och sparkar på soptunnor, välter blomkrukor, kanske slår sönder en fönsterruta. Byn på den tiden, hade ju reagerat. Hade någon sett pojkarna utföra dessa handlingar så hade denna person sagt ifrån. Man visste ju i regel vilka barn/ungdomar som bodde i bygden och man visste var de bodde, vilka föräldrarna var. Samhället reagerade och tog tag i saken och barnen fick sig en banna för oacceptabelt beteende. Idag bor ju dock nästan alla i stan men jag som bor på landet hade faktiskt önskat att denna sociala uppfostran hade funnits kvar.
Det är inte många som idag höjer ett finger när ett ungdomsgäng kastar sten på något som kan gå sönder, inte många höjer ett finger om de ser en klottrare, inte många som över huvudtaget bryr sig. Jag vet att jag antagligen ses som en torrboll, men jag vill ju ha det samhälle där jag bor lugnt och harmoniskt.

Jag höjer rösten, jag säger till när något inte är som det ska. Jag tycker bara att det är synd att det känns som att det bara är jag som försöker. Jag vet att vissa anser att det inte är mitt problem, att jag inte ska lägga mig i andras liv. Men så länge det påverkar mig eller samhället jag bor i på ett negativt sätt så kommer jag fortsätta att vara ett pain in the ass för jag tycker att det är viktigt att visa vad som är fel. Hur ska människorna annars någonsin lära sig?
Jag vet att jag låter som någon helig ko men jag vill ju bara ha lugn och ro. Jag har ju ingenting emot männirkor! Men när deras beteende som sagt påverkar negativt då måste ju samhället sätta ner foten. Och samhället är vi som bor i det. Det känns som att de flesta tänker att någon annan får göra det där. Men det är ju faktiskt tillsammans som gör saker å ting bäst.
Med de tankarna går jag nu och lägger mig.
Med hopp om ett bättre samhälle...
/Lisa Svärd ♥