Rädslan, den gastkramande ångesten

Jag har nog alltid varit rädd för åskan, i alla fall så har jag varit det under ganska många år. Jag vet inte varför men det bara är så. Folk skrattar alltid när jag säger det, "det är väl inget att vara rädd för" säger de. "Men man ska ha respekt för det" Och det har jag verkligen. Det började åska inatt någon gång runt halv fyra. Den första tanken jag fick i huvudet när jag vaknade var att jag undrade vart Ellen var. Så gick jag ner till toaletten, det enda rummet i huset som inte har fönster. Den känslan när jag kom in där och hon inte är där var totalt kall. Någon kramade mitt hjärta med isbitar! Hon ligger nämligen alltid där när det åskar. Hon är lika rädd som jag, bara det att jag ändå förstår vad det är som händer och att min förnuftiga del av hjärnan vet att det egentligen inte är något att vara rädd för men ändå så ligger ångesten alltid där när det smäller ute.
När jag gick upp igen för att se vart hon var någonstans så stod hon i trappan och viftade lite ynkligt med svansen. Hon tycker inte om när någon försvinner, hon ska alltid ha koll. Det ligger väl i generna, en schäfer är ju från början vallhund.

Så gosade vi en stund och min lilla 45kiloshund försökte kravla sig upp i min famn, och vad gör man inte? Man får ta så mycket man klarar och klappa på rumpan som aldrig riktigt får plats i famnen. Alla säger att man inte ska "trösta" djuren när de är rädda för åska ooch smällare/raketer. Men jag vet hur rädd jag är och jag hade önskat att någon kunde hålla om mig när det åskar, så då är det ju klart att jag håller om henne. Jag vet att det är att belöna beteendet men hon söker ju tryggheten i min famn ska jag då neka henne den?

Så gick vi ner till toaletten och jag satt där med henne tills mamma kom upp runt halv fem. Men det är fruktansvärt vilken energi det finns i naturen. Blixtrarna lyste ju upp hela himeln och var lila ibland.. Under en lång stund där så var åskan precis över oss. Det tog knappt en sekund från blixten till smällen. Den riktigt knastrade och sprakade i knallarna, ni vet hur det brukar göra ibland.
Det jag tänkte på senare var lite på om det här åskvädret har med miljö och klimatförändringarna att göra. Sådana oväder i stil med detta brukar vi ju bara ha på sommaren, inte mitt i vintern. Det är läskigt det där. Hur mycket vi påverkar som vi inte tänker på. Och nej, jag ska inte gå igång och skriva en uppsatts om miljö och klimatsmarthet...

Idag så arbetade jag hemifrån på filosofin då det fortfarande åskade när tåget gick och ingen hade kunnat få mig att gå ut när det låter så... Så gick jag och la mig igen, tänkte läsa fram tills elvatåget skulle gå för jag har två prykiatrilektioner i eftermiddag, men jag somnade ju så klart och missade det tåget. Så här sitter jag hemma och övar på mitt svenska-föredrag som jag ska ha i morgon. Och ska sätta mig ner och skriva ett engelskatal till fredag.

Nu ska jag gå ner och dricka en kopp te och sätta igång med engelskatalet.
/Lisa Svärd ♥