Julafton

Så då var dagen kommen! Den dagen alla små barn väntar på. Det jobbiga med i år har varit att jag har tappat all den förväntan som julafton innebär. Men det är klart att jag sett fram emot den men inte på samma sätt som när jag var liten.
Familjen har åkt för att fira jul med släkten på pappas sida och jag blir hemma med Ellen ett tag till för att åka och äta med morfar och mormor och tjocka släkten på mammas sida. Det ska bli mysigt!
Kameran följer med och jag känner att jag måste ta ordentligt tag i min krage så jag letar efter sladden till datorn så jag kan föra över bilder..

Lilla Ellenbebisen på hennes första julafton! Kärlek!

Här kommer den dikten som vi alla hört år ut och år in. Men som man aldrig riktigt tröttnar på. I år är första gången jag verkligen läser den och reflekterar över vad där egentligen står. Den är väldigt vacker! Inte konstigt att vi läser den om och om igen.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta»
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick - men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

/Lisa Svärd ♥