On my mind

Är det inte lustigt det där med känslor. Man är så otroligt sårbar, men det är väl det som är tjusningen med det. Att man ska vara sårbar ihop med en annan människa som är lika sårbar så fungerar man ihop?  Jag har inte känt något på väldigt länge och helt plötsligt så blir jag så utelämnad till någon annans godtycke. Tänk va enkelt livet hade varit utan känslor, fast å andra sidan så har jag testat att vara riktigt jäkla kär och den känslan ger jag mycket för att få känna igen. Men man kan nog aldrig känna den där överväldigade kärleken om inte motparten visar samma sak. Människan generellt är trots allt självisk. Man behöver någon form av bekräftelse för att ge sig ut där, det måste vara ett försvar. Frågan är bara hur mycket man får och sedan är villig att ge, personen kanske inte vill ha allt man har att ge.. Den kanske bara vill ha en del och så blir man sårad igen. Då för att man inte känner att man får allt som man ger tillbaka.

Appelhester 2011

De som säger att de vet något säger att man måste ge för att kunna ta. Men ingen har pratat om hur mycket man ska ge och hur mycket man får ta. Att ge för mycket och inte få känna att man är uppskattad skadar en, att känna att någon tar för mycket skadar också. Fast å andra sidan, alla bestämmer hur mycket man vill ge och ingen kan ju ta något om man inte givit möjligheten att ta.

Det där med människor är så komplicerat, folk har baktankar eller ljuger i stort sätt hela tiden. Dock inte alla så klart.. Men ändå, det är liksom hela tiden ett spel som ska fungera och om det inte gör det så är man helt plötsligt dum, korkad, självisk, lat, otroligt egoistisk eller något annat i den stilen. Men grejen är den att människor är komplexa. Folk runt omkring mig brukar ändå säga och tycka att jag har ganska bra människokännedom och stor social kompetens och visst efter vad jag har lärt mig om mig själv under min utbildning som beteendevetare så har jag kommit fram till att det stämmer ganska bra, ändå tycker jag att delar av det personliga samspelet mellan två människor är svårt. Antar att det är därför jag ofta tyr mig till mina böcker och min vovve. De är lättare att samspela med, även om Ellen kan vilja framhäva sin integritet och stolthet ibland så är hon en snäll och okomplicerad själ. Hon är en hel personlighet och jag älskar hela den!

Appelhester 2011

 

Men om man är som jag, en människa som inte består av taktik, som inte består av logik eller något annat sådant så är livet vissa stunder ganska komplicerat. Att veta att man bara är av känslor, att känna att man bara är av känslor... Oboy säger jag bara, livet består helt plötsligt av människor som man inte med sin impulsivitet får trampa på tårna. Att veta att man måste tänka sig för hela tiden samtidigt som man allt för ofta glömmer det mitt i känslorna. Hur många människor har inte starka åsikter om mig? Jag menar, till och med jag själv har ibland starka åsikter om mig själv... Människor omkring mig säger att "det kommer bli något stort av dig, Lisa" och visst är det roligt att höra när människor tror på en, för jag vet att jag är framåt och jag vet att jag är duktig och ambitiös. Men hur mycket spelar det egentligen roll om man är så impulsiv och så förjordat trög ibland?

Appelhester 2011

Det känns som att jag har förstört och bränt vissa broar vid det här laget. När ska jag lära mig? Det spelar ingen roll hur mycket man ångrar och hur mycket någon kan förlåta, det kommer alltid finnas någon som minns.. Ingen handling kan bli ogjord om den redan har utspelat sig i tid och rum. Inte ett ord kan tas tillbaka när det har lämnat våra läppar.

Nyårslöftet för kommande år är väl vid det här laget ganska klart.
*Moment of självinsikt...*
/Lisa Svärd ♥