Krigsstigen?

Kvinnodagen idag. Jag vet inte riktigt om jag vill ta upp just det där med starka kvinnor men genus känns som något jag idag har reflekterat lite över idag. Upptäckte även för tre veckor sen att min granne har hund, vilket inte är tillåtet i våra lägenheter. Hörde även ett inslag på kulturnyheterna om människor som skapar dikter, men de rappas fram.

Alltså jag är ganska konservativ i mitt sätt att leva. Jag har åsikter och etiska normer som bygger på en stor påverkan av gammal svensk litteratur och delvis konservativa föräldrar och släktingar. För mig är det viktigt att bevara det svenska. Kanske för att jag ser det som något som är vackert. Jag har alltid känt att en sån sak som en kärnfamilj är något att eftersträva. Jag vill inte skilja mig när jag har fått barn, jag vill att de ska växa upp i en familj med mamma och pappa och tryggheten som följer med det. Nu vet jag att jag generaliserar mycket och jag kommer antagligen göra det mycket i detta inlägg. Jag förstår ju att de finns barn som växt upp i en trygg tillvaro trots att föräldrarna har delad vårdnad men jag kan inte känna att jag alltid fick en trygg uppväxt med tanke på att mina föräldrar inte pratar med varandra och det har varit mycket bråk. Det där med giftemål är en sån sak som är viktig för mig. Man ska förlova sig för att gifta sig så snart som möjligt, typ inom ett år. För att sedan bli föräldrar någon gång därefter.

Något säger mig att det är min stora beundran för det gamla som gör att jag är konservativ. Det kanske lite också är därför  jag inte kan känna denna hets över att barn ska få ha vilka kläder de vill och vilka leksaker de vill. Jag känner bara lite att vi är skapade olika och har olika förutsättningar. Det är klart att alla ska få gå i vilka fotsteg de vill. Män som vill bli sjuksköteskor eller klädbutiksbiträden på exempelvis lindex, kvinnor som vill köra lastbil eller arbeta som grävmaskinist. Man ska inte hindras av att man har ett visst kön. Jag ser det som en självklarhet att pojkar som vill ha klänning och strumpbyxor till dagis inte ska behöva skämmas eller stå till svars för det. Men jag ser heller inget fel med att föräldrar köper tjejgrejer till flickor och pojksaker till killar. Jag har ju själv inga barn så jag kanske inte har någon rätt att uttala mig men jag känner ändå att jag vill göra det. Jag fick nästan lite oro i magen idag när jag lyssnade på en mamma som var riktigt irriterad på föräldrar som formar sina barn efter normerna för de barnen är elaka mot hennes pojk som vill ha klänning på sig. Jag kände bara att jag antagligen kommer vilja köpa pojkkläder till min son om jag får någon eller lika för en flicka men ska jag vara en dålig förälder för det? Jag känner ju mer att det är viktigt att berätta för barn att det är viktigt att respektera alla människor hur de än väljer att vara. Jag har ju inget problem med homosexualitet och liknande läggningar. Som sagt så får ju alla välja vilka vägar de vill gå. Jämställdhet.. Ordet som är så otroligt laddat. Det är klart att vi ska ha jämställdhet i Sverige och i världen. Nog om det, känner bara att jag önskar ibland att jag fick leva förr i tiden. Fast de hade ju sina problem då också så jag kanske ska sluta se bara den romantiserade bilden av dåtiden.

Så till en nagel i mitt öga som ligger mig lite närmare i livet. Denna hund som bor här vägg i vägg. Jag har vacklat mellan irritationen över att jag inte får ha Ellen här så jag ska ringa till hyresvärden men å andra sidan så vet jag att just det där med att ha en hund är en stor grej. Hon kanske inte har någon som hunden kan bo hos och kanske inte kan flytta och då måste avliva hunden. Inte vet väll jag men jag känner samtidigt en svartsjuka. Jag vill ju också ha min hund här... Funderar på att skicka ett sms till hyresvärden och fråga om de ändrat reglerna för husdjur. Men kanske ska prata med grannen först.

Så till detta med dikterna. Alltså som ett konservativt jag så känner jag ibland att det svenska är på väg bort. Det är på något sätt klart att man ska ta emot de människor som flyr undan en ångest som vi inte ens kan föreställa oss. Men, med risk för att bli misstolkad så vill jag ändå påstå att det känns som att gränsen för vad Sverige klarar är nådd. Jag är så kluven. Jag bor med min Jonathan som har sökt jobb i en evighet för att arbetslösheten är så hög och att det inte finns några jobb. Så känns det underligt att vi tar in ännu fler människor, som ja visst verkligen behöver det. De människorna behöver ju också jobb så småningom. Jag säger inget mer så är inget sagt. Men i alla fall så skulle dessa ungdomar uppträda med sina dikter som de skrivit själva. Det var samhällsskildringar och livsskildringar. Ganska gripande hade det nog varit om de nu inte rappade. För mig så är litteratur och dikter en väldigt vacker form av konst. Kan inte den få vara orörd. Jag kan inte säga att denna svenskan de talade med och rappade. Vad är det de kallar den, rosengårdssvenska? Nä usch nu är jag trångsynt och elak. Men jag vet inte, det känns som att mitt i alltihopa så känner jag att det är fint att de får göra en egen tolkning av det.

Så med den imaginära tekoppen i handen så avslutar jag härmed detta inlägg och går till köket för att göra en riktig kopp te.

Lisa